SysterFia

Det är dax att börja lösa upp banden.
Banden till Kalmar.
Staden jag älskar.
Livet jag både älskar och hatar.

Oavsett om jag skulle stanna hela sommarn och hela hösten blir det aldrig samma sak. Det är en grymt jobbig tanke och jag vet inte ens varför jag tänker på det. Kanske för att vara redo om några veckor när det börjar bli dax för massa avsked. Även om jag blir kvar är det många som åker. Avsked är inte kul, även om man ses igen, men när är väldigt obestämt.

Jag kan klaga på pluggandet. Man klagar på sånt man vet hur det är och man inte alltid gillar. Men det är ju egentligen det enda jag kan och vet. Vad blir jag utan det liksom? Det är ju om ett år livet borde börja. Eller är det då man går in i ekorrhjulet och aldrig hittar ut?

Som käre Winnerbäck & Lisa Ekdahl sjunger:
 
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp

Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt

Har blivit många svenska artister denna helg, vissa är verkligen underskattade. Eller i a f vissa låtar...

Än är det några veckor kvar. Men så fort som denna dag försvann lär det gå alldeles för fort, precis som vanligt. Kan inte nån stanna tiden? Eller lägga till en timme om dan? Då skulle jag bli så glad!

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag